fredag 19 januari 2018

Raindrops keep fallin´on my head

Viss musik får mig att minnas speciella händelser och en sådan melodi är Raindrops keep fallin´on my head, en låt som skapades av Burt Bacharach och blev känd genom sångaren B J Thomas.
Melodin dök upp i P 4 programmet Melodikrysset i lördags och genast gavs jag en känsla av att sitta på mitt rum hemma hos mina föräldrar där jag bodde då. Låten spelade jag om och om igen på min gramofon. Jag sjöng med och hörde hur regnet smattrade mot rutan "Raindrops keep fallin´on my head, just like the guy whose feet are to bigfor his bed" hum hum hum mum ......

Melodikrysset ja. Jag är faktiskt en av de lyckliga som fått en skärbräda hemsänt till mig för löst kryss

Raindrops keep fallin´on my head slog alltså B J Thomas igenom med 1968 och 1969 satt jag en regnig vårdag och tittade i Ving/Club 33:s katalog för att boka min första utlandsresa. Den gick till Benidorm.

Resan var något billigare från Malmö så jag bokade den därifrån. Jag reste gratis på tåg på den tiden då min far var lokförare så hade vi gratisbiljetter långt upp i åldrarna. Jag flög från Bulltofta (flygplatsen lades ner 1972 och ersattes med Malmö Sturups flygplats). När jag satt där och väntade så kom det ett plan från Stockholm och bland passagerarna kom en man med stor bred hatt och en mycket kulört och mycket iögonfallande hals-duk. Han rörde sig yvigt och världsvant. Det var Ernst-Hugo Järegård som svepte förbi. Jag hade sett honom och Sven-Bertil Taube i filmen Het snö bara någon vecka innan.
Nu skulle jag alltså flyga för första gången. Spännande och häftigt. Jag mins hur planet accelererade och hur jag trycktes mot ryggstödet. Upp i luften och jag hade fönsterplats. Jag var på väg utomlands för första gången, om man bortser från semestern i Norge med mina föräldrar någon gång på sent -50 tal.

Det var torrt och varmt när vi landade. Att kliva ut på flygplanstrappan och mötas av den goda värmen var en känsla som jag kom att längta tillbaka till många gånger i mitt liv. Det här var i mitten på maj.

Vistelsen i Benidorm med Club 33 gav mycket som jag har haft med mig hela livet. I den åldern och där hände en hel del som inte bör berättas, i vart fall inte här. "Men roligt det vare" som Cornelis sjöng i visan om personliga Person.



Jag och två till hyrde en dag en bil och for runt lite i trakten runt om. Ett tillfälle då som jag mins väldigt väl fortfarande, var när vi stannande vid en apelsinodling och frågade bonden om vi fick ta några apelsiner eller köpa. "Ta så många ni vill" var svaret och vi plockade på oss famnen full.

Benidorm var och är väl även nu en ren turiststad. Två fina player Playa de Levante och Playa de Poniente. Östra och västra stranden.

Jag bodde första veckan där det två playorna möts, på Hotel Rocablanca (Vita klippan) med utsikt över havet. Det brusade ständigt från havet nedanför min balkong.

Efter två veckor var jag härligt solbränd och fylld med upplevelser. Självförtroendet hade stärkts genom att jag för mig själv visat att jag klarade att ta hand om mig. Att ta hand om mig själv kanske är något som är en efterhands konstruktion. Jag hade nog en del tur med tanke på allt som hände där. Jag kunde lika gärna hamnat i finkan då jag sent en kväll irrade mig in på en byggarbetsplats och blev avhyst av polis. Betänk att detta var på Francos tid och polisen var rätt hårdföra under den tiden.
Vid ett annat tillfälle var jag  godtrogen och följde med en man i hans bil som skulle hjälpa mig till mitt hotell då jag gått vilse. Istället hamnade jag långt utanför stan på ett riktigt röjarparty. Jag kunde ju blivit rånad.

De två veckorna gick vart dags för att ta adjö av den östra stranden och fara hemåt.

Jag var hemma en dag sedan bar det av med tåg till Boden. Det var dags för 11 månaders militärtjänst. Jag var den solbrändaste beväring som klev in på P5 det året. Vad som hände under det året är en helt annan historia som jag kanske kommer till en annan gång när jag blir nostaldisk till någon annan låt.


1 kommentar: