Beundra mig själv

Idag blev det en cykeltur eller en tur med att släpa cykel i skogen. Jag valde en väg som inte var någon väg utan ett skogshygge. Släp och slit blev det, för vända om det gör inte jag inte (lite envis är man nog). När jag äntligen kom fram till där jag visste det fanns en väg så hamnade jag mitt i ombyggnaden av Roslagsbanan till Österskär. En massa dumpersförare som undrade vad jag var före en figur som kom inifrån skogen där det inte finns någon väg eller ens en stig och cyklade i vägen för dem.
Phu, hemma igen med lerig cykel, byxor, skor och väskor så blev det att ta det medhavda kaffet i solen på altan. Den koppen och den mackan den satt gott den.

Där i solen satt jag sedan och beundrade mig själv för att jag klarade av att släpa cykel över ett risigt skogshygge i 2 km. Beundra mig själv för att jag är så envis att jag tar mig fram där det inte finns någon väg, inte ens en stig. Men så föll mig tanken jag kanske i stället skall ta lärdom av att har jag valt fel väg får jag ta konsekvensen och vända för att söka en ny och bättre. Det hade nog vart mer beundransvärt. Men motion det fick jag vilket var ett av målen med turen.