Det var rått och kallt när hon klev ut genom dörren. Benen
for en framåt, åt sidan och bakåt när hon styrde mot busshållplatsen. Efter
diverse kanande hit och dit i det grå regnet, genom den svartvita fuktiga luften,
där håret sjönkihop och blev platt. Jackan var blank av väta när hon steg ombord på
bussen. Chauffören såg inte åt henne eller åt någon annan passagerare heller
för den delen. Ingen i bussen sa något, de såg ner i sin Metro eller sin
telefon som de knappade på. Någon gormade i sin telefon på sitt barn att han
absolut nu måste gå upp för att hinna till skolan. Bussrutorna var kalla immiga.
Efter tjugo minuter var hon framme och kanade vidare den korta biten till entrén,
äntligen inne. När hon kom in i kontorslandskapet och fram till sin plats satt
han redan där med en kopp kaffe. Han vände sig mot henne.
-
Hej, har du sovit gott? sa han och log mot henne
med sina vackra tänder.
-
Hej, sa hon. Visst, men vilken väder och så
mörkt och rått.
-
Skall jag hämta kaffe åt dig så blir du snart varm. Jag skall ändå
fylla på?
-
Tack, sa hon och nu hade hon redan tinat.
Hon var varm det
blossade om hennes kinder. Jag är så lycklig tänkte hon, snart är han min.
Härlig miljöbeskrivning och oväntat slut.
SvaraRadera