SkrivPuffordet sken

Han slängde ut en blick över havsytan. Det blänkte till, en reflex kastade sig in i hans ögon och för en stund var allt vitt, vitt, vitt. Solen sken över alltihop och på något vis kände han en motsats till det som hänt. Båten brann fortfarande, han kände fortfarande värmen slå mot hans ansikte. Den lilla gummibåten drev med honom sakta från platsen. Han satt där utan åror, utan proviant, utan vatten. Han var allena med havet och sin kropp och själ. Han kände ingen fruktan eller rädsla bara ett lugn. Allt var förlorat. Han log när han tänkte att nu är jag inte utslängd på bar backe, jag har näsan över vattenytan, så det blir nog bra så småningom. Vilket märkligt skådespel. En helt blank havsyta, inte en krusning, den sprakande elden från båten som speglade sig i vattnet. Då vid horisonten ser han en båt som styrde rakt mot honom och han sken upp.