Stänga

Han gick omkring i det kalla rummet för att se över att allt var som det skulle. Tygmöblerna var täckta med lakan, det fick inte ligga något ätbart framme som kunde locka fram råttor eller börja lukta. Termostaten var nedsatt till 10 grader och vattnet var avstängt, kranarna öppna. Det var den första oktober och som alla år var det det datumet som gällde som stängningsdag för det lilla sommarpensionatet. Han tänkte på de små episoder som hänt under sommaren. Familjen som aldrig ville, de ville inte gå upp på mornarna och inte gå till sängs på kvällarna.  Paret som varje kväll smög ut till bryggan för att ta sig ett nakendopp och inte trodde att någon såg dem. Eva och han satt i burspråket och log åt dem med varsitt glas vin och Eva lyfte sitt till skål när paret klev ned i vattnet och sa ”doppile dopp”. Den ensamma damen som hela tiden frågade Elof till råds om vilka beslut hon skulle ta. Denna Elof som endast hon såg och hörde svaren från.

Nu var husbilen packad för att ta dem ner till södra Italien för övervintring. Visst var det ett underbart liv de hade och att stänga pensionatet kändes aldrig vemodigt utan mer som en början på en ny fas ett nytt äventyr. Likadant kändes det när de kom tillbaka i maj för att öppna, då var de spända på de nya gästerna som skulle berika deras liv den kommande sommaren. Att stänga är att öppna något nytt tänkte han när han lämnade byggnaden.